Fotspår i natten

När man får så fin respons, så känner man sig ju plötsligt jättepepp på att skriva

Idag var jag på teater. Var tvungen at se en pjäs pga skolan. Vi ska lära oss att göra en föreställningsanalys. Känns lite lagom krångligt…

Pjäsen som sågs heter Familjen, och har nyligen haft premiär. Den handlar på sätt och vis om en dysfunktionell familjs sönderfall, ensamhet och trasiga relationer. En ganska intressant pjäs, fast kanske lite utdragen i mitt tycke; den var över tre timmar lång.
Det jobbigaste kommer sen när jag ska skriva en hemtenta på den, och jag ska försöka analysera den. Jag gjorde ett tappert försök i början med att anteckna, men fick snart ge upp eftersom det dels hände en väldig massa, och dels var för mörkt för att se vad jag skrev.

Hur som helst var det rätt trevligt att gå på teater, något som man borde göra lite oftare än några få gånger i livet tycker jag. Även om jag nog ändå uppskattar bio bättre. Är väl ett barn av min tid…

Min pojk är tillbaka nu, vilket känns bra. Två veckor är på tok för lång tid för honom att vara borta i mitt tycke.

Har hunnit fylla år förresten. 25. Lite magiskt sådär. Antar att man ska börja känna sig lite vuxen då. Yeah, right. Som att det skulle hända. Vuxen kan man ju vara när man blir gammal…

Fick en ny skrivbordsstol av mina föräldrar i present. En sån där ordentlig sak. Så nu slipper jag förhoppningsvis få ont i ryggen av att sitta vid datorn.

Fick veta idag att jag hade godkännt på senaste tentan. Det känns väldigt bra, för i och med den är jag godkänns på grundkursen. Och jag har fortfarande aldrig misslyckats på en hemtenta

Befinner mig i ett lite underligt tillstånd för stunden. Är väldigt trött, så det mesta känns väldigt avlägset. Ska nog sova snart…

Måste bli bättre på att uppdatera min blog. Inte för att särskillt många läser den, men ändå.

Min älskade pojkvän är på skidsemester i Österrike. Han har varit borta i över en vecka nu, och det är ytterligare en vecka kvar tills han kommer hem. Jag har så svårt för att vara skild från den jag älskar, jag går liksom sönder. Det går ofta bra i början, men sen börjar det bli jobbigt: Ingenting känns riktigt kul längre, jag slutar vara glad och är mest ledsen och deppig hela tiden. Det känns som att det fattas något. Hur kul jag än har så finns det ndå ett tomrum som inte kan fyllas med glädje så länge han är borta. Det börjar kännas tungt att kliva upp på morgonen, det känns liksom så meningslöst, för jag vet att jag ändå inte får träffa honom. Ibland slarvar jag med maten också. Inte bra, jag vet, men har liksom ingen lust att äta. Just nu känns det svårt att orka med skolan, får en ågestboll i magen är jag tänker på den. Vi ska ha någon form av gruppdiskussioner, men jag känner ingen i min klass, och när jag inte mår bra så tycker jag det är jättesvårt att försöka lära känna människor som jag inte bryr mig det minsta om.

Ska försöka hålla ut, det är ju bara den här veckan kvar. Har försökt se till så att jag inte ska vara ensam någon kväll tills han kommer tillbaka. Det har funkat bra hittills, ikväll var enda kvällen förutom den då jag skrev tenta som jag varit ensam.

Tänkte göra ett försök att sova nu, och hoppas att sömnen kommer. Orkar inte vara vaken, fast är inte sovtrött heller. Allt känns bara så frustrerande tungt.