Fotspår i natten

Somehow i manage… I find a way through it all… And i live, i live on, sometimes even happily… If not ever after, so atleast for a while… For now… And the now is really all that matter, isn’t it?

Vart finns han nånstans? Han, den fina, som jag väntar på, längtar efter. Varför träffar jag honom aldrig?

Jag känner mig mest ledsen av att vara singel. Det fungerar inte längre. I want out! Men det finns ingen utväg, ingen stans att fly… Känner mig sviken av världen… Livet känns inte som något att ha om jag ska förbli ensam. Jag är så sjukt jävla trött på det! Så trött så jag bara vill spy, slå sönder nånting, skrika högt av frustration. Jag orkar inte längre. Har till och med glömt hur det känns att vara kär, att verkligen älska någon. Har förträngt alla minnen av hur härligt det är att sova jämte den enda människan i världen jag vill vara nära. Ändå gör fragmenten av minnena ont. Jag vill ha någon att hålla i handen, någon att krypa upp i famnen på, någon att mysa med, var nära. Jag vill ha någon att drömma med, att skapa en framtid med, att ha en familj med. Men jag har tappat tron på att det kommer hända mig. Känner mig som en fattig tiggare som jagar efter de smulor som någon slänger ut till mig. Men inget är beständigt, inget är menat att hålla. Jag vill hitta någon som är fin, som är omtänksam och snäll, som är varm och stark, som har fina ögon och ett leende som får mig att smälta. Det känns som om hela världen består av par, förutom jag som är ensam. Jag valde inte ensamheten, den är påtvingad. Jag vill ha romantik och hoppfullhet, stegrande spänning och besvarad längtan. Inta bara häftig glöd som plötslig svalnar, inte förvirring och känslan av ofullständighet.

Jag vill vara den enda, fantastisk och speciell. Oumbärlig och efterlängtad. Jag vill inte behöva nöja mig med någon som inte är vad jag vill ha och behöver. Och jag vill FÅ vara kär!

Idag har jag inga ord. Inga bra benämningar på hur saker är, hur tillvaron känns. Famlar efter svar, men möter tystnad… Undrar om allt var en dröm…

Joggar igen! Känner mig väldigt nöjd över detta. Har tagit för vana att springa 6 km några gånger i veckan. Än så länge ligger jag på 40 min, men koppas kunna pusha nedåt så småningom

Ett evigt väntande… Destruktivt på så många sätt. Röster i mig skriker att det är fel, att jag borde ge upp innan det skadar mig ordentligt. Men nån del av mig kan inte sluta längta, kan inte sluta känna, kan inte sluta hoppas. Vet inte ens riktigt vad det är jag känner…
Men tomhetshålet som plötsligt blivit fyllt, gapar igen, isar av smärta som ännu inte dövats. Längtan som river och sliter i mig… En vecka, en vecka kvar, sen kanske… Sen kanske allt går sönder och världen tar slut… Eller kanske isen håller och jag trevande stapplar ut på det okända. På hal is…
Vetandet att det är så fel bekommer mig inte. Vi är alla människor, relationer ser ut på olika sätt. Är det nånting jag lärt mig på sistone, är det att just det. Att en relation som ser konstig ut för omvärlden, kan vara helt fantastisk och givande. Eller i mitt fall, helt destruktiv… Innerligt hoppas jag att den ska resultera i något annat, eller att jag ska träffa någon annan. Det vore egentligen det bästa, att en helt ny, spännande, snygg och bra människa kom in i mitt liv… Väntar återigen…

And the sky turned into fog, hiding whatever was behind…

Nyårsafton… Tankar och känslor som blandas. Vemod och glädje, längtan och sorg, förhoppningar och spänning, saknad… Undran över vad nästa år för med sig, om hjärtat kommer brista eller finna nya kärlekar, om äventyr som väntar, dörrar som öppnas och gamla som stängs. Om relationer och till vad de utvecklas, över nya möten och smärtsamma farväl. Undran över vart livet för mig, om det blir året då jag finner meningen, eller om jag får fortsätta söka…
Nyårsafton… En kväll för reflexion, för avsked av det gångna, för nystarter, för löften… Ett gammalt år att lämna bakom sig, fyllt med sina minnen… Att ställa på hyllan, att släppa det som varit svårt… En kväll av fest och glädje, kryddat med den bitterljuva känslan av att gå vidare. Ett nytt år, på väg mot evigheten…

Funny games, of passion, of desire
open Pandoras box, if you dare
Be prepared to face the consequences
don’t blame me if you get scared…

Blir lite rädd av hur jag ragerar i vissa situationer. Som när en viss person börjar flörta med mig på msn och jag inte vet om det bara är en lek, som jag givetvis spelar med i, eller om det är på riktigt.
Blir rädd för känslan av plötslig förlust, rädslan av att förlora en vän jag nyss lärt känna, bara för att eventuella romanser inte varar. Vill inte bli hindrad från att uppleva romantik av att jag är så rädd för att det ska ta slut och personen ska försvinna ur mitt liv. Det är helt absurt ju! Fan fan FAN!

Edit: Och ibland är det bara väldigt skönt att skriva bort starka och tunga känslor. Blir lite som att lägga dem på hyllan och slappna av…

Postar bakgrunden till min Human: Puppets-karaktär* här också, för jag tyckte att den blev väldigt fint skriven

*Human: Puppets är en kampanj i rollspelsvärlden World of Darkness: Hunter, där världen är befolkad av mycket mer än bara människor. De flesta känner inte till vad som finns där ute, men ett fåtal vet, vet mer än de önskar att de gjorde…

Första gången jag minns att jag stött på De andra var när jag gick på dagis. Vi var på utflykt i skogen och jag minns att jag och några av mina kompisar tävlade om vem som kunde klättra högst upp för en stenig sluttning. Det var fullt av ormbunkar, mossa och nedfallna grenar, så det var en riktig utmaning. Jag måste ha blivit helt uppslukad av klättrandet, för när jag nått toppen i visshet om att jag var först, upptäckte jag med en krypande oro att de andra var försvunna. Jag kunde varken se mina kompisar eller resten av dagisbarnen eller fröknarna någonstans. ”Emma!” ropade jag. ”Oskar!” Inget svar. Jag började ta mig ner för sluttningen igen. Det var betydligt svårare än det varit att klättra uppför, och jag snavade hela tiden på grenar som verkade lägga krokben för mig och mossa som var fruktansvärt hal under mina fötter. Det slutade med att jag dråsade omkull och rullade nerför den sista biten. Jag minns att det gjorde rätt ont, och grenar slog till mig titt som tätt.

Ormbunkarna måste ha dämpat fallet, för jag var inte allvarligt skadad när mitt fall stannades upp på marken. Jag minns att jag låg kvar där en stund, och tittade upp mot trädkronorna. Det var en sån där mulen höstdag, där himlen tycktes nästan lysande vit. Det luktade skog och jord, och något mer, kanske svamp. Jag satte mig upp. Mina galonbyxor var helt leriga. Jag plockade bort en liten kvist som fastnat i mitt hår. ”Fröken!” Mitt rop ekade i skogen, men ingen svarade. Jag minns att jag började gråta, men slutade tvärt när jag hörde ett ljud intill mig.

Det fulaste ansikte jag sett plirade på mig underifrån några ormbunkar. Jag skrek till och kom stapplande på fötter. Jag försökte springa därifrån, men upptäckte att min flyktväg var blockerad av ännu en liten varelse. Snart märkte jag att jag var omringad. Halvt förstenad av skräck stod jag där och kunde bara stirra på varelserna. ”Människobarn” sa en av dem föraktfullt, rösten pipig och raspig, lite som ljudet av en trädgren som krafsar på en fönsterruta. ”Måste ha glömts kvar” sa en annan av dem, som mest lät som mullrande åska. ”Stackars litet människobarn” hördes en tredje röst, mjukare, som en viskande vind. ”Vad ska vi göra med den?” frågade den krafsande rösten. ”Jag har hört att människobarn smakar alldeles utmärkt om man kokar dem”. Varelsen smackade ljudligt. Jag måste ha snyftat högt, för den mjuka rösten sa ”Seså, inte prata dumt. Du skrämmer det”. Små skrockanden hördes från här och var bland varelserna. Ägaren till den mjuka rösten uppenbarade sig från sitt gömställe bakom ett träd. Den var inte alls ful som de andra, utan snarare andlöst vacker. Den var lång och smal, mycket längre än mig, med långt silvervitt hår. Ett rävaktigt ansikte grinade mot mig i ett spjuveraktigt leende. ”Har du gått vilse?” frågade den mig. Jag nickade och lyckades stamma fram ett jakande svar. Varelsen skakade roat på huvudet. ”Du ska vara glad att inte trollen hittade dig först. Då kunde det gått väldigt illa för dig”. Jag kunde nästan svära på att det fanns en ton av ironi i varelsens röst. ”Följ med mig nu, så ska jag hjälpa dig att leta rätt på de dina”. Han, för jag var väldigt säker på att varelsen var av manligt slag, räckte ut sin hand mot mig. Jag tvekade en kort stund, innan jag tog tag i den. En underlig känsla genomfor mig. Handen kändes isande sval genom min vante och jag kände mig plötsligt dåsig.

Jag minns inte att vi gick, men det måste vi ha gjort, för plötsligt stod jag bakom ett träd och kikade på min dagisklass som plockade löv och svampar. Jag vände mig om för att tacka min hjälpare, men han var borta. Ett svagt susande hördes bland träden, och jag kunde nästan svära på att det lät som ett hest skrattande. ”Har du hittat några fina löv, Rebecka?” sa en av fröknarna och kom fram emot mig. Så synade hon mig. ”Men vad lerig du är, har du ramlat?” Hon verkade inte ha märkt att jag varit borta ett tag. Ingen av de andra verkade ha märkt något heller. När jag frågade Emma och Oskar varför de inte hade väntat på mig när vi klättrade uppför åsen, såg de bara undrande på mig. ”Du var ju med de andra i gruppen, det såg vi ju”, sa Emma oförstående. Jag lät saken bero. Ärligt talat var jag inte längre helt säker på att det jag upplevt var verkligt. Minnet av händelsen bleknade, och skulle nog ha försvunnit om det inte vore för det jag sett och gjort på sistone. Nu vet jag att det finns någonting i världen som de flesta inte känner till, eller intalar sig inte finns. Att de allra flesta bortförklarar sina mystiska upplevelser med att de måste ha inbillat sig eller drömt. Men jag vet bättre. Det finns något där ute… På senare tid har jag tänkt mycket på händelsen i min barndom, undrat mycket över den. Vad var det för varelser jag stötte på egentligen? Jag vet bara att jag ibland tycker mig höra ett svagt skrattande i den vinande vinden, och att jag ibland känner mig iakttagen när jag går i skogen. Ibland känner jag mig nästan blyg, som om det plötsligt fanns en erotisk stämning…

Rebecka strök de sista raderna. Det lät ju inte klokt. Erotik var det sista som hon upplevt i samband med de händelser hon varit med om på sistone. De handlade snarare om ren överlevnad och om att skydda de hjälplösa människorna mot allt farligt som fanns där ute. Allt för att upprätthålla illusionen…

Hon tänkte på sin familj, och sina vänner som tyckte att hon blivit lite underlig på sistone. Om de bara visste. Men hon stod ut med att bli sedd som lite udda. Det var trots allt inget nytt. Hon hade alltid varit väldigt fascinerad av historia och arkeologi, och hon var något av en bokmal. Trots att familjen gärna sett att hon utbildade sig till något mer matnyttigt och nutida, så stöttade de henne i beslutet att bli arkeolog. Det var hon väldigt glad över. Hon visste att det skulle bli svårt att få jobb efter examen, men hon kände att hon inte kunde med att utbilda sig till något annat. Detta var hennes kall! Hennes största intresse låg i nordisk fornhistoria, och vid det här laget var hon välbekant med i stort set alla lämningar inom flera mils radie. Ibland hade hon sett saker som hon inte kunde förklara, mystiska skuggor bland gravkammare, eller känslor av ett knappt förnimbart obehag. Hon hade tidigare brukat bortförklara det som inbillning, men nu var hon inte så säker längre. Hon hade börjat göra lite efterforskningar, men det enda hon hittat hittills var populära historier om vålnader och onda andar. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tro. De berättelser som fanns var så vaga, så svåra att avgöra om de hade någon halt av sanning, eller om det bara var någon som trollade. Så var det med de flesta av forumen på Internet. Man kunde aldrig vara riktigt säker. Men ibland stötte man på något, som verkligen gav intrycket av att vara äkta. På det sättet hade hon lyckats få kontakt med några andra jägare, som var betydligt mer erfarna än henne. Det var i samtal med dem som hon insåg att hon ännu bara skrapat på ytan. Hon rös till. Det var så stort, så svårt att ta till sig…

Hon skakade av sig obehagskänslan. Hon gjorde det inte främst för sin egen skull, utan för att skydda Emilia, hennes fem år yngre syster, som varit när att råka illa ut en gång. Nånting hade kommit fram ur skuggorna när hon och hennes syster varit på hemväg en sen kväll, och försökt attackera Emilia. Rebecka hade lyckats få in en välriktad spark, och systrarna hade lyckats fly. Kvällen därefter hade Rebecka återvänt med några vänner från studentkorridoren där hon bodde och oskadliggjort varelsen. Exakt vad det varit för något var hon inte säker på. Det hände att hon fortfarande drömde om dess ondskefulla, stirrande röda ögon.

En plötslig vindpust grep tag i hennes fönster som vätte mot skogen på baksidan och ryckte henne ur tankarna. En känsla av att vara iakttagen grep henne. Hon gick fram till fönstret för att stänga det, men stelnade till då hon för ett ögonblick tyckte sig se något silvervitt försvinna bland träden. Vinden ven till igen, och denna gång var hon säker på att hon hörde ett svagt klingande skratt…

Har fixat så jag ska kunna blogga från min iPhone nu. Har velat kunna göra något sånt väldigt länge, för det känns som att mycket av det jag vill skriva inte blir skrivet för att jag glömt av det eller inte orkat när jag väl kommit hem. Men nu ska det bli ändring av!

Har faktiskt en sån. Känner mig glad från djupet av min själ. Mycket behagligt. Kan inte sluta le

Inte har det hänt något särskillt, men jag tror att halv jobbdag och trevligt julbord med jobbet är en bidragande orsak. Och upptäckten av att det i alla fall finns två söta killar på jobbet (som förvisso jobbar på någon annan avdelning, men de finns ^^ ) var ju inte helt fel den heller

Har köpt en iPhone nu också, och blir rätt billigt, bara 300/ mån och det är inklusive telefonen och jag får ringa för allt. Mycket trevligt Så nu ska jag se om jag får tag i en wordpressklient för den, så kommer jag nog blogga lite oftare (och förhoppningsvis lite positivare).

Små andningshål av glädje behövs verkligen i mitt liv känner jag…