Fotspår i natten

There is a time when you think everything is lost, when nothing will ever be good again. And it rises, from purple skies, a faintly glowing sun. A new dawn is upon you…

Han fanns därute, jag hittade honom! Fin och bra på alla sätt, som gör mig glad bara jag tänker på honom. På nåt sätt känns det som att han var värd att vänta på, att det var värt att gå genom den mörka underjorden bara för att bli än mer bländad av han strålglans…

The morning mists have not yet cleared, the sun has only begun it’s journey across the sky. But I have a strong feeling that this day will be something out of the orinairy. Something very special. The stuff legends are made of…

Det var idag det gällde, seminariet för uppsatsen. Jag är förvånad över att jag inte varit mer nervös innan (även om det började kännas en del den sista timmen innan). Det kändes inte så bra när först opponenten, och sedan examinatorn, tog upp just den kritik vi fått innan. Det kändes lite som att bli sågad vid fotknölarna… Så jag blev väldigt lättad över att examinatorn sa att han inte tänkte underkänna uppsatsen. Dock lär det bli en rätt omfattande komplettering, men det blir en senare huvudvärk som jag får dela med L. Tillsammans kommer vi säkerligen klara det. Och L, jag hade verkligen uppskattat ditt sällskap idag! Det hade känts så mycket bättre! Även om din anledning till att du inte kunde vara med är fullt godtagbar.
Nu ska ja försöka att inte tänka mer på uppsatsen förrän det är dags art fixa med kompletteringen. Mina tankar blir lätt orimliga och orealistiska och bygger upp konstiga eventualiteter som saknar relevans, om jag inte bara stänger av helt, vilket jag tänker göra. Pressar tillbaka den lätta känslan av panik med lugnande ord. Jag är bättre än det där…

Nu sitter jag på ett tåg på väg mot R. Ska bli mysigt att träffa honom igen! Han gör mig glad. Det känns även väldigt underbart att inte behöva spendera natten ensam.

Våren kom härom dagen. Det kändes i hela mig, världen tycktes vibrera, som av strömmar av plötsligt liv, som sipprar fram ur vinterintorkade källor.
Världen ler lite grann, det är lättare på något sätt, även om vissa saker kanske inte är helt optimala. Men nånstans inom mig viskar rösten att vänta, att ha tålamod…

Who knows what tomorrow brings?

Dagens i-lands-panterproblem: jag har inte tid att träffa alla människor jag vill umgås med. Awesome, jag har ett liv ^^

Ibland funderar jag på om jag borde göra min blog offentlig, och bara lösenordsskydda alltför privata meddelanden. För orden inom mig vill ut, vill nå människor, men inte spamma sönder deras Facebook. Vad tror ni, är det en bra ide? Eller ska den förbli gömd i det fördolda, endast tillgänglig för de utvalda få som känner till den?

( Och jag är såå glad över att ha en blogklient på min mobil ^^ )

Det är något så otroligt avslappnande att sitta på flygplatsen med utsikt över landningsbanorna och titta ut över solnedgången. Det känns som om den viskar minnen ur det förflutna, en känsla av evighet…
Är på väg till huvudstaden för att där tillbringa helgen med några vänner. Det ska bli väldigt kul, spännande och mysigt. Jag önskar att jag begav mig ut på fler äventyr…

Och det är på grund av det här jag helst slipper hantera känslor… För det funkar inte riktigt, det blir så jobbigt inom mig. Jag får nån sorts känsla av panisk ångest, det kramar åt så hårt inuti, blir svårt att andas, maten smakar aska i min mun, jag kan inte slappna av, pulsen skenar iväg åt alla håll…

För nånting håller på att hända, stormen närmar sig, och jag vet inte vad den för med sig. För plötsligt är det inte stiltje längre, plötsligt finns det jag längtade efter nästan där, och ändå känns det inte bra på nåt sätt. För jag vet inte vad han känner, vad han vill… För att jag vill mer än jag borde… Och för att det finns ännu en, som jag kanske kommer vilja mycket med, om saker inte går som jag hoppas…

Så varför kan jag inte bara slappna av, och låta tiden gå, låta saker och ting falla på plats? Har redan lyckats förstör det en gång med J, bara för att jag skulle ha så bråttom. Önskar att det fanns något jag kunde göra som dämpade intensiteten av känslorna. Ett sätt att hålla huvudet kall, att se klart på saker och ting.. Griper tag i det första jag kommer att tänka på och skriver mig fri, hoppas att det hjälper… Vill bränna ut energin inom mig, för den gör ont! Varför är jag så osäker för? Om jag bara kunde lita mer på min egen dragkraft, så skulle saker vara så mycket lättare…

Och lyckan av att ens fantastiska rumskamrat kommer hem, och låter en prata av sig, och den behagliga känslan av hur allt slappnar av inom mig, lägger sig till ro…

Har blivit förkyld. Var tvungen att stanna hemma från jobbet idag. Jag gillar inte det, det är dyrt, och det är tråkigt att bara vara hemma och inte göra något. Man blir lite konstig i huvudet. Får för sig saker… Vaknade vid 3 inatt med ångesttankar, inte kul alls. Det hade gått över när jag sovit vidare, men jag hatar när det händer. Det finns inget som kan distrahera en klockan tre på natten. Ingen annan som är vaken. Ingen sol, ingenting.

Bygger in mig i tankemönster som är destruktiva. Får för mig att saker är på sätt de förhoppningsvis inte är. Hamnar tillbaka i oron om att vara oönskad, att tränga mig på, att jag borde hålla mig borta, bara för att jag inte får konstant bekräftelse. Är trött på att jag fungerar så, men vill verkligen inte vara oönskad. Vill att det ska finnas en längtan efter mig, vill inte vara den där som man tröttnar på…

Somehow i manage… I find a way through it all… And i live, i live on, sometimes even happily… If not ever after, so atleast for a while… For now… And the now is really all that matter, isn’t it?

Vart finns han nånstans? Han, den fina, som jag väntar på, längtar efter. Varför träffar jag honom aldrig?

Jag känner mig mest ledsen av att vara singel. Det fungerar inte längre. I want out! Men det finns ingen utväg, ingen stans att fly… Känner mig sviken av världen… Livet känns inte som något att ha om jag ska förbli ensam. Jag är så sjukt jävla trött på det! Så trött så jag bara vill spy, slå sönder nånting, skrika högt av frustration. Jag orkar inte längre. Har till och med glömt hur det känns att vara kär, att verkligen älska någon. Har förträngt alla minnen av hur härligt det är att sova jämte den enda människan i världen jag vill vara nära. Ändå gör fragmenten av minnena ont. Jag vill ha någon att hålla i handen, någon att krypa upp i famnen på, någon att mysa med, var nära. Jag vill ha någon att drömma med, att skapa en framtid med, att ha en familj med. Men jag har tappat tron på att det kommer hända mig. Känner mig som en fattig tiggare som jagar efter de smulor som någon slänger ut till mig. Men inget är beständigt, inget är menat att hålla. Jag vill hitta någon som är fin, som är omtänksam och snäll, som är varm och stark, som har fina ögon och ett leende som får mig att smälta. Det känns som om hela världen består av par, förutom jag som är ensam. Jag valde inte ensamheten, den är påtvingad. Jag vill ha romantik och hoppfullhet, stegrande spänning och besvarad längtan. Inta bara häftig glöd som plötslig svalnar, inte förvirring och känslan av ofullständighet.

Jag vill vara den enda, fantastisk och speciell. Oumbärlig och efterlängtad. Jag vill inte behöva nöja mig med någon som inte är vad jag vill ha och behöver. Och jag vill FÅ vara kär!